Tornerspel - Kort historik

Tornerspelet utvecklades för att riddarna skulle få träning inför strid. De första riktiga tornerspelen var så farliga för åskådarna att det i stort sett inte fanns några. Möjligen om det gick att anordna så att man kunde sitta uppe på muren och titta.

Från början var alla vapen skarpa och striden verklig, utrymmet man höll till på var mycket stort, upp till någon kilometer längs ena sidan. Ganska snart utvecklades det och man började hålla till på mindre ytor och med lite fler regler. Fortfarande var vapnen skarpa och striden på riktigt. Målet var dock inte att döda sin motståndare utan att ta honom tillfånga så att man kunde begära lösen.

I vissa länder förbjöds så småningom tornerspel då riddarna tog så mycket skada av dom att dom inte var redo för de många krig som pågick runt om i Europa. Förbudet fungerade dock inte så bra, sporten var helt enkelt för populär. Man började också införa trubbiga vapen för att skona riddarna. Inte förrän under sen medeltid började grenar så som vi kan se dom idag dyka upp. Ett exempel är quintanen, trägubben med sköld och klot. Riddaren rider i full fart och skall med en lans träffa en minimal yta, gör han fel blir han träffad av ett tungt klot. Först efter medeltiden förekom denna gren i tornerspelstävlingar.

För att klara sig bra som riddare var det vissa egenskaper som krävdes. Egenskaper som
Precision -plocka minimala ringar och pricka små kuddar
Tålamod -vänta ut motståndarens misstag
Mod -vågar man inte så kan det vara för sent
Slughet -tänka snabbt men ändå tänka efter

Dock ska man inte glömma att riddarna stred ofta för en dams ära och med tiden blev sådant som ridderlighet en gyllene faktor hur långt man kunde gå inom ridderskapet.